Subkultur för stor och liten publik
Man får tycka vad man vill om hardcorerörelsen, men det måste ändå vara den starkast brinnande stjärnan på Luleås subkulturhimmel.
Föreningsgatan 7 anordnar ständig aktivitet och underhållning för sina medlemmar och - förutom ett självklart, socialistiskt förstamajfirande - bjöd den gångna helgen på klassisk hardcoreförströelse, i den anda som födde föreningen.
Fredagskvällens utbud inkluderar både internationellt, lokalt och regionalt - först ut är Poppy Bastards från Piteå.
Utsmyckade med mohikankammar, kiltar och auktoritetsförakt passar de punkmatrisen perfekt. Musikalisk färdighet lämnar de dock åt kvällens återstående akter.
Jag har sett Dodeskaden ett antal gånger under de senaste åren, men ikväll överraskar de genom att låta tightare än någonsin förr.
Kanske beror det på att de utvecklats som band, kanske är det för att de hyrt in Luleås kanske bästa batterist, Jakob Westerlund (Hamngatan, Magnus Ekelund & Stålet, etcetera).
Så här skickligt har jag aldrig sett Dodeskaden ta sig an hardcoregenrens intensitet. Eller något annat band för den delen.
Dock är jag på väg att få uppleva något som kommer rätt nära.
De nordnorska besökarna Like Rats from a Sinking Ship förvånar nämligen också den som väntat sig att hardcore ska låta uniform, med en till stor del syntbaserad repertoar som är växelvis melodiös och industriell.
Like Rats rör sig ohämmat på scen, kallar Dodeskaden för "världens bästa band" (fast på nordnorska) och hinner till och med dedicera en låt till den nygifte prins William.
Ironin är tydlig, men det gör inget; vi befinner oss i en antirojalistisk zon.
Och som vanligt imponerar de lokala entusiasterna genom att, även under stunder då publikhavet består av endast tre personer, bilda intensiva moshpits.
Det är den typen av dedikation som gör det här till en så pass beundransvärd kulturförening.
Henrik Boström
